Jag har fallit, ända ner till botten. Flera hårda slag här och där som man måste stå ut med. Ständig smärta i hjärtat, ständing klump i magen. Är det så de känns, är det så de känns att vara sönder totalt, helt nerbryten och borta? Hur kommer jag upp igen? Klättra går ju inte, nej man kan inte klättra utan ork eller kraft. 

Jag har så jävla svårt med allt sånt här, jag hatar att det är jag som måste gråta, jag hatar att det är jag som får gå med ständing smärta och helt plötsligt fått ett nytt jobb - deprimerad. Jag har aldrig bett om det, varför blev jag anställd utan min vilja? Jag hatar att känna smärta, jag hatar att inte må bra. Varför ska jag må dåligt när jag kan må bra? Är inte det vi alla är värd, skratt och lycka? Nej, jag är inge bra på att må dåligt, jag vet inte riktigt hur jag ska ta det. Sen psykisktstörd som jag är måste jag ju jämt plåga mig, nu pratar jag inte om att skära mig, utan mer göra saken ännu värre. Antingen läsa om grejen 20 gånger, eller kolla på bilden 20 gånger, eller lyssna just på den låten 20 gånger, eller ta reda på mer information bara för att plågas. Välkomna mina kära läsare, här har ni mig, amanda nysjö, psykisktstörd!

Jag vet att man måste må dåligt då och då, annars kan man ju aldrig uppskatta dom bra tiderna. Men allvarligt, det här är ju löjligt. Skärp dig amanda, sluta vara sån mes. Det kan ju inte fortsätta så här. För det kan det verkligen inte. Varför ska jag ligga ensam, söndergråten, död av panik och knappt kan andas? Varför ska det kännas som att det är skonsammare att dö? Varför ska det kännas värt att dö för att slippa den smärtan man får i en daglig dos? Livet går ut på att leva, inte känna hur skönt det hade varit att dö. Kan inte leva så här, det funkar inte. Kan inte leva i ständig sorg och smärta.

Det var så mycket enklare förr, man slapp allt sånt här. Och det värsta är att det aldrig kommer sluta. Hur ska vi kämpa oss igenom det här på bästa sätt? Det går ju för helvete inte, det är helt fucking omöjligt. Varför måste vi ens känna smärta? Är inte det världens onödigaste grej? Ingen mår bra av smärta. Jag mår inte bra av smärta. Jag är less på att gråta, jag hatar att gråta. Jag hatar smaken av gråt, jag hatar hur det känns, jag hatar trycket jag får i hjärtat, jag hatar allt som hör till. Man känner sig så liten och obetydlig när man ligger där i sin säng och skapar en ny vattensäng. 

Jag saknar allt, hur fint allt var. Visst allt var inte frid och fröjd jämt. Men det var bättre oftare. Nu är det bara dåligt jämt och jag undrar hur länge jag kommer orka. Jag är ingen stark människa, helt ärligt så är jag så jävla svag. Vill ge upp, och jag vill göra det nu. Jag vet att jag har gett mig in i leken men jag tror fan inte jag kan leken tåla..

---

1000 tankar på en gång, det här är förmodligen något jag bara borde trycka bort och inte publicera det. Precis som många gånger förr, men varsågod gott folk, här har ni liten del av min hjärna förtillfället.