Igår blev det ingen kotte. Dum Marcus.. Vi lämnade Öjebyn klockan nio iaf. Jag satt bak med bimbo, kul. Hennes blöta tassar över hela mig typ. Kan ju inte säga att det var en rolig bilresa. Första halvtimmen cp grät jag där i baksätet. Känns ju lagom kul. Sen gick det över, men när vi var typ 45 minuter från Gällivare stannade allting lixom bara. Vet inte riktigt vad som hände, allting bara försvann. En fråga, som jag todde jag visste svaret på, en fråga som jag ställde bara för att. Men fan så fel jag hade. Jag visste inte vad jag skulle göra. Ville bara skrika stanna och hoppa ut ur bilen och lägga mig ner. Jag insåg att allting bara var en lögn, en fet jävla lögn. Och fan, det gjorde ont. Så jävla ont. Var ännu jobbigare att hålla inne allting. Sitta där och kämpa så jävla mycket. När jag kom hem ville jag bara springa upp på mitt rum och slita sönder nånting och lägga mig i sängen. Men nej, det kunde jag inte. Var ju självklart tvungen att prata med mamma ett tag. Sen gick jag upp, satte på en depp lista och bara stirrade och skakade. Efter ett tag somnade jag och när jag vaknade imorse gjorde det fortfarande lika ont. Men jag ska inte bry mig, nej. Det ska jag inte! Ska vara så jävla obrydd.

I will never bother you,
I will never promise to.
I will never follow you,
I will never bother to.
Never speak a word again,
I will crawl away for good.