varför måste tankarna alltid snurra runt så jävla mycket och alltid är det dom värsta som sitter och skaver. ingenting är säkert, men bara tanken gör ändå så jävla ont. och hur lätt är det, att försöka göra allt för att inte visa det, för man vill inte vara hon, hon som bara förstör. bäst av allt är när man säger åt sig själv att vara obrydd, att inte ens ägna en tanke åt det, när man lovar sig själv att aldrig mer bry sig. när man ändå, bara någon timma senare sitter och gör allt det där, femtio gånger om.