Fan vad det är jobbigt att ha gråten i halsen hela tiden,
men vad gör man inte? Klistar på det där falska leendet
och önskar att ingen märker, att ingen märker hur sönder
man egentligen är. Att gå runt och låtsas som att allt
är helt okej är nog jobbigt, men att sen komma hem och
fortsätta låtsas är ännu jobbigare. Jag vet att det är okej
att gråta, men hatar känslan att gråta, hatar trycket i 
bröstet, hatar hur ont allting gör. Hatar anledningen till
varför jag gråter. Just nu hatar jag allt, ingenting
är bra. Allt kan bara dra åt helvete.